Våra värderingar i form av medmänsklighet måste få mer utrymme


Sitter nu på flyget mot Turkiet med blandade känslor. Det var drygt ett halvår sen jag gjorde en liknande resa. Men denna gång har omständigheterna där över 20 000 människor mist sina liv gjort att man känner en stor sorg. Man önskar att det fanns något man kunde göra, men naturkatastrofer och pandemier visar hur svaga vi människor egentligen är.

 

Varje ont för med sig också något gott. Hade inte så varit fallet så hade det varit nästintill omöjligt att gå vidare. Många gånger ifrågasätts Allah´s existens inte minst när sådant inträffar. ”Hur kan Allah tillåta att detta inträffar, vill inte Allah vår bästa?”.

 

Just nu visas livesändning på alla turkiska kanaler. Man visar hur arbetet pågår med att försöka hjälpa de som blivit drabbad av jordbävningen. Det är med en klump i magen och tårar i ögonen som man tittar. Då och då ser man ytterligare en person som räddas ur rasmassorna. En fem-åring som räddats ur raset frågar räddningspersonal hur de tog sig in i huset? Hon är täckt av damm och ser undernärd ut. Ytterligare en 8-åring räddas efter 80 timmar, hon ropar ut till räddningspersonalen att hon mår bra och att man inte behöver skynda sig med att rädda henne….

 

I samma stund fortsätter liver på andra sidan jordklotet här i Sverige. Det får mig att tänka till en extra gång om jag verkligen behöver köpa mat ifrån restaurangen till mig själv för 110kr. Förtjänar man det när det finns barn som inte har ätit på timmar och väntar på att bli räddade. När jag bläddrar förbi nyheterna på datorn får jag syn på en notis om att polisen avslagit Paludans ansökan om ytterligare en koranbränningsaktivitet utanför turkiska ambassaden. Motiveringen är att polisen ser det som en säkerhetsrisk. Det är egentligen enda som polisen kan ta ställning till. Jag har svårt att tro att poliskåren ser detta utifrån ett perspektiv i fråga om yttrandefrihet eller inte.

 

Det blev en väckarklocka för hela världen att pandemin med Covid-19 väckt många känslor hos oss alla. Stundtals har vi känt en rädsla för oss själva och/eller nära. Vi har känt en stor sorg när dödssiffran ökade. Vi har kommit närmare vår inre och sammanhållningen ökat, medmänskligheten har väckts till liv hos oss alla. Man har lovat för sig själv att när pandemin är över så ska man umgås och träffa sina nära. Man ska visa mer respekt för andra i synnerhet de sjuka. Var det inte bland annat just därför man skulle vaccinera sig? Genom att vaccinera oss skyddar vi våra nära, vi skyddar de som riskerar att drabbas värst av sjukdomen. Den känslan bottnar just i våra värderingar. Värderingar är vår identitet som sitter djupt in i själen. När det inträffar naturkatastrofer, pandemier, krig. Så väcks våra värderingar vid liv och får uttryck i sin absolut tydligaste form. En inre röst som jag kallar för medmänsklighet skapar en ödmjukhet, respekt och rädsla.

 

I samband med jordbävningen skickade ett par kollegor pengar till mig så att jag kunde föra det vidare till Turkiet till de behövande. Turkiet kanske inte behöver dessa pengar, i mängden är det småpengar och behovet i området är mycket mer än så. Men, återigen, medmänskligheten hos oss säger att vi måste alla på något sätt göra något. Medmänsklighet, att vi känner med andra, att vi kan känna empati med varandra.

 

Det dröjer inte länge innan vi glömmer medmänskligheten. Det skapas en opinion om hur vi ska känna och tycka mot varandra. Vår förståelse och empati försvinner och det dröjer inte länge innan vi återgår till vardagen. Men kan det inte vara så att vi ibland behöver en formatering, en incident som väcker vår själ? Som tar fram vår medmänsklighet? För en del kan det vara en pandemi, för en del kan den komma fram i samband med en naturkatastrof, för en del en sjukdom. Ett av barnen i samband med jordbävningen räddades med hjälp av den grekiska personalstyrkan som tagit sig till området. Hade grekerna hjälpt till turkarna om det inte vore för medmänskligheten? Det är viktigt att man lägger undan sina konflikter, låter våra värderingar komma fram.

 

Som turk i Sverige har jag upplevt på sistone ett ökande hat. Man vill bränna vår heliga bok koranen, man ser oss som ett hemskt land utifrån NATO-förhandlingarna. Det förekommer smutskastningar hit och dit. Att leva som muslim och bygga böneplatser försvåras och det skapas olika hinder. Det försvåras att vara sig själv i Sverige.Min förhoppning är därför att våra värderingar som vi alla människor känner gemensamt ska komma före allt annat. Sunt förnuft har vi alla. Den utveckling som sker i världen är skrämmande. Vilket arv skulle vi vilja lämna till nästa generation om vi inte kan lära de om medmänsklighet?