Ramadan dag 14

Hz. Abdullah b. Ömer hade precis kommit till ”Cuhfe” från ”Arafat”. Han hade blivit sjuk. Han kände sig hungrig och önskade sig fisk. Man eftersökte och lyckades hitta tillslut, men det skulle bara räcka för en portion. Hans fru Safiye lagade fisken och serverade till Abdullah b. Ömer. Då kom en fattig person och satte sig bredvid Abdullah b. Ömer. ”Varsågod och ät av fisken”, sa Abdullah b. Ömer till mannen. De personerna som befann sig där blev förvånade, och tänkte för sig själva att de hade slitit och letat för att hitta den fisken, och nu ville han bjuda den till någon annan. Det är bättre om du äter fisken så kan vi ge denna man något annat att äta sa de.

 

Safiye, sa att det är bättre om vi ger denna man pengar istället för mat. På det sättet får du äta din fisk, sa hon. Abdullah svarade att det är just för att han vill äta fisken så mycket som han vill ge den till den fattiga mannen. Det blev tyst en stund, de hade förstått vad han menade…..

 

Det här var ett exempel på hur sahaben levde och agerade i sin tro. Eftersom det stod i koranen i Al-imran – 92. [TROENDE!] Ni kommer inte att uppnå sann fromhet, förrän ni ger åt andra av det som ni [själva] värdesätter; Gud har full kännedom om vad ni ger. Det här är ett exempel på varför sahaben visas som förebilder. De levde så som det stod i koranen. Man ger bort saker man tycker om och behöver till andra. Det behöver inte bara vara pengar eller saker. Det kan också vara en status, popularitet, uppmärksamhet m.m. När man delar med andra det man själv tycker är bra/bäst så ökar det den goda relationen mellan gruppen. Inom islam brukar man prata om ordet cemaat, närmaste översättningen är församling. Om alla i församlingen vill varandra väl så kommer man lyckas skapa en familjär stämning inom församlingen. Sahaben levde på det viset där man ville varandras bästa och man efterlevde utefter den modellen.

 

Om alla människor kunde leva i solidaritet med varandra så skulle vi inte ha någon orättvisa i världen. Detta för mig känns som en utopi.