Sent eftermiddag, på väg hem från Uppsala. Det är lagom fullt på tunnelbanan. Bara ströplatser kvar. Står och överväger om man ska sitta eller stå. Jag väljer att stå. Lite svårt att säga om SL gör det avsiktligt men det är kallt i tunnelbanan. Vintermörkret har precis tagit över utanför.

Förut kunde man se fler som läste en bok eller tidning på tunnelbanan. Det är knappt någon som pratar med varandra nuförtiden. Tre av fyra leker med sina mobiltelefoner. Det är intressant att iaktta människor runtomkring. De flesta verkar vara trött….. det är hemgång från skolan eller jobbet för de flesta. Eller så är man trött på livet…. Visst kan det ibland kännas som att man jobbar alldeles för mycket?

När jag stod där klev en tjej in. Det första jag såg av henne var hennes leende. Kylan utanför hade gjort så att hennes kinder blivit lika röd som hennes mössa. Hon var den enda i heeeeela tunnelbanan som log. Jag kunde inte låta bli att titta på henne. Jag märkte ganska snabbt att hon hade synnedsättning och hade hjälpmedel, en vit käpp.

Det snurrade tusen tankar i mitt huvud. Jag blev fascinerad av hennes livsglädje. Kanske var hon på väg hem från jobbet som alla andra. Men till skillnad från andra på tunnelbanan så såg hon ut å vara glad. Frågan är vem av oss som egentligen har en synnedsättning för att se det fina i denna värld? Man kanske inte behöver ha klar syn för att se det fina? Hon satte sig inte, utan stod vid dörrarna. Kanske för att inte störa andra. Vem vet, hon kanske känner sig som en belastning för samhället… Men hon log hela resvägen….. Kanske för att hon tror att alla andra i tunnelbanan ler och är glad, därför vill hon inte se ut som den enda som inte är glad.

Hon klev av tåget efter fyra stationer. Kvar på tåget blev vi alla andra människor som väljer att inte le mot varandra. Jag bestämde mig den dagen att även vid svåra situationer försöka le åt livet. Framförallt när jag egentligen vet att det finns så mycket fint runtomkring i världen. Men jag ångrar en sak. Jag skulle vilja säga till tjejen att hon sprider lycka till oss alla andra bara genom att le och att det passar henne att le. Kan vi inte göra om den resan????