I Staden Bursa träffade jag en äldre kvinna med sin barnbarn som sålde pappersnäsduk. Jag skämdes över mig själv som nyss hade klagat på att jag inte hade tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa det jag ville ha. När jag stod där och fundera på hur jag skulle skaffa fram mer pengar så satt kvinnan där och försökte sälja några pappersnäsdukar så att hon kunde gå hem med sin barnbarn och laga mat.

Det var en vanlig sommardag i Turkiet. Solen sken, luftfuktigheten var hög och man svettades ganska mycket av värmen. Jag satte mig vid torget för att vila. Jag hade just varit inne i marknaden och gjort slut på mina pengar. Det var en grej till jag vill köpa men mina pengar räckte inte till. Jag satt där med mina händer fulla med plastkassar och vilade. Jag började iaktta en kvinna som gick runt och försökte sälja pappersnäsdukar. Hon kom och frågade om jag ville köpa en pappersnäsduk. Jag hade säkert gjort det men jag hade nyss slösat bort varenda öre på marknaden och köpt en massa saker som jag säkert inte skulle ha någon användning för ens. Kvinnan satte sig några meter ifrån mig. Då märkte jag att hon inte var ensam, bredvid sig hade hon en liten flicka, jag skulle gissa att flickan var 7-8 år gammal. Jag hörde av konversationen att det var kvinnans barnbarn. Flickan frågade varför mormor vilade. Den äldre, trötta kvinnan svarade att hon hade blivit lite ur och behövde vila sig. När barnbarnen frågade om hon skulle hjälpa henne och sälja några näsdukar så blev jag helt stum och tårögd. Jag var nog den som behövde köpa näsdukar mest av alla på torget nu.

Mormorn sa till barnbarnen att det inte behövdes. Att hon skulle bara vila en liten stund till. Sen skulle hon fortsätta sälja några näsdukar till. Och skulle hon lyckas sälja 5 näsdukar till så skulle det räcka för att köpa sallad och bröd till middagen och choklad till barnbarnen som hade varit så snäll. Det framkom av samtalet att farmorn fastade. Det var mitt under ramadanperioden som detta inträffade.

Jag tänker nu på alla dessa uteliggare, alla dessa tiggare som vi ser dagligen runtom landet. Vi kan ingenting om deras historia, vad de har vart med om i livet. Hade vi bara förstått deras språk. Lyssnat på deras berättelser så är jag helt övertygad om att våra förhårdnade hjärtan skulle bli lika mjuk som bomull.