Det som har hänt på sistone, många kallar det upplopp, en del kallar det för sökande efter rättvisa. Det är inte ovanligt att många skribenter och politiker nu gör uttalanden om området, eller om förorten. Intentionerna är säkert goda men jag tror ändå att det finns en del som uttalar sig i sakfrågan bara för att få cred för det. Därför publicerar jag detta enbart på min blogg. Att bo i en förort är ett privilegium. Finns ingen annan plats där man känner så stor tillhörighet som man gör i förorten. Här spelar det ingen roll vilket nationalitet man har, vilken religion man har, vilket socioekonomiskt förutsättning du har.
Jag kan ändå inte låta bli att säga att staten är medskyldig till kravallerna i Husby. Bostadssegregationen är en produkt av själva miljonprogrammets uppbyggnad. Skillnaden mellan då och nu är att på den tiden så tog staten ett ansvar och byggde efter behov. Men nu tar inte alliansregeringen sitt ansvar och rustar upp miljonprogrammet med ett medborgarperspektiv. Statliga subventioner inom upprustningen innebär inte enbart att man gör en tjänst för bostadsbolagen utan det handlar egentligen om nya jobb tillfällen och en omställning till en hållbar framtid, det handlar om nya utbildningstillfällen inom branschen, det handlar om ett demokratiskt perspektiv där medborgaren kan få bestämma hur det ska se ut i sitt område.
Det som är gemensamt för ungdomar som hamnar snett är att de har tappat framtidstron. Deras framtidstro har blivit till framtidsoro. Idag har många tappat hoppet om skolan, jobb- eller bostadssökandet. Som en lärd sa ”Ta aldrig hoppet ifrån någon, det kanske är det enda hen har kvar”. Idag behöver man stå i bostadskö i över 5 år för att få en bostad. Att kunna studera i en annan stad är också omöjligt på grund av bristen på studentlägenheter eller alla dessa ockerhyror på bostadsrätter. Får man ändå en bostad så är det inte säkert att man har råd med hyran, man måste ha en fast inkomst vilket många idag saknar. När miljonprogrammet byggdes var det främst treor eller fyror som byggdes. Många unga söker idag en etta eller en tvåa. När ska alliansregeringen skapa bostad åt alla? Skolan är en tredje faktor, många saknar gymnasiebehörighet idag i dessa områden. Denna grupp som jag kallar för unga vuxna är en ny kategori där grundläggande som utbildning, bostad och jobb saknas. Dessa personer kan inte bli per definition vuxen utan stannar kvar som unga vuxna. Nu ställer jag mig frågan vems fel är det att det inte finns jobb? Bostäder? Eller en likvärdig skola? För mig är det verkligen inte Husbys, Rosengårds eller Botkyrkas fel.
Politik är att vilja sade Olof Palme. Vi politiker vill en massa, det är det ingen tvekan om. Men att vilja något är en statisk handling. Det är dags att agera nu istället. Det finns inte bara en lösning på det hela. Jag hade en vän som sa att segregation handlar om avstånd. Avstånd mellan politiker och medborgare. Det är dags att vi bryter klyftorna oss emellan och lyssnar på förorten. Det är många politiker som idag inte ens varit ute i Husby, Rosengård, eller Botkyrka. Uppifrån perspektivet på styrande måste förändras, medborgarna skall vara en del av förändringen. Det är inte bara en dag var fjärde år som medborgarna ska få bestämma. Det är dags att man lyssnar på förorten. Jag tror på en framtid i förorten eftersom förorten är framtiden med dess utvecklingspotential och sociala engagemang. Ta vara på det Sverige.
