Ligger i sjukhussängen med 40,8 graders feber. Klockan på väggen visar 3:30 och det är ganska mörkt i rummet. Jag både fyser och känner värmen samtidigt i kroppen. Huvudet har aldrig känts så här tungt förut. Det känns ansträngande att trycka på den röda hjälpknappen vid sängkanten, jag bara ligger där och tittar på den och hoppas att någon snart ska komma in snart och fråga hur jag mår. Telefonen har jag inte rört på några dagar, batteriet är säkert död vid det laget. Det gör inte så mycket eftersom det ändå inte är någon som ringer.

– Vi testar denna antibiotika också i några dagar och ser om det ger någon effekt. Ja, jag vet… du mår allt sämre för varje dag som går men vi gör så gott vi kan.

Vi kommer att köra ner dig till röntgen om en halvtimme, ska vi ta rullstolen eller sängen?

– Jag kollade på sköterskan och frågade om det var nödvändigt. Att jag kunde gå ner själv.

Klarar du av det då? 

– Ja

Jag satte mig vid sängkanten, luften i lungorna räckte knappt till och hjärtat gick på högvarv. Jag ställde mig upp. stod kvar så en stund tills höger benet vek ihop sig……