En vanlig dag på jobbet, en familj från Afghanistan vill hämta sina mediciner. Det är ett ungt par och de har en sin dotter med sig. Hon står inte still. Det gör väl inga barn när de är i den åldern att de precis lärt sig att gå. Det tar oftast lite längre tid att expediera läkemedel till flyktingar på grund av tekniken. Men det gör inget. Jag försöker emellanåt kolla på den lilla flickan som charmar alla på apoteket med sina gröna ögon och ljusa hår. 

Om man åker till Hagfors i Värmland och har tid så måste man åka upp till utsiktstornet. Utsiktstornet är den högsta punkten i Hagfors. När du tar dig upp dit får ut utsikt över hela Hagfors. Solnedgången är helt underbar och jag ser fram emot att kolla på soluppgången vid nästa tillfälle.

Hon leker med betalterminalen. Vid det tillfället kollar jag på henne och hon kollar på mig. Hon stannar till och inser att hon är busig. Hennes leende och ögon säger att hon bara vill leka. Jag ler tillbaka till henne och hon fortsätter leka med betalterminalen. 

Efter jobbet skyndar jag mig och åker till utsiktstornet. Det tar ungefär 15 minuter med bil. Solen har redan börjat gå ner och jag kör lite fortare än vanligt för att inte missa detta. 
När jag har vart på utsiktstornet och fotograferat beger jag mig hemåt. På väg ner kommer en mötande bil och jag kör bilen lite åt sidan. Den mjuka underlagen som är blött och lerigt gör att framhjulen fastnar i marken. I Samma stund som jag funderar på vad jag ska göra nu helt ensam i Hagfors kommer det ut tre personer från bilen. Den ena av de känner jag igen, det är den lilla flickan med de gröna ögonen som jag såg i Apoteket. 

Vem hade kunnat tro att den unga paret från apoteket skulle vara min räddning denna gång. De ställde sig bakom bilen och vi lyckades få bilen på rätt spår. Alla dessa människor som idag är på flykt och söker räddning eller ett omstart i livet är mer än Välkomna till Sverige. Ni räddade mig i Hagfors. Och vem vet, den lilla flickan med gröna ögon kanske blir läkare och räddar andras liv.