Det är ingen annan än vi själva som har skapat fattigdomen. Hade alla varit lite mer generös skulle alla leva ett bättre liv. Girighet är något vi själva bestämmer oss att vara.
Drygt en miljard människor lever i extrem fattigdom. Fattigdom handlar inte bara om pengar utan om mycket mer. Barn får inte möjlighet att gå i skola, de riskerar att vara undernärda. Tillgängligheten till Hälso- och sjukvård är begränsad. Bostadslös och arbetslöshet är ett faktum. Beskrivningen är tagen ut UNICEF`s egna officiella hemsida. När många av oss nu håller på att planera för ett solsemester så finns det 1 miljard människor som försöker rädda sin vardag.
På Youtube såg jag en filmklipp som för mig visar att det går visst att dela med sig. Här är länken till filmklippen som jag skulle vilja att ni kolla på nu:
https://www.youtube.com/watch?v=eauk0JgXs2M
Det finns ingen människa som kan bestämma själv om man ska födas som ett rikt eller fattigt barn. När man som barn har olika förutsättningar så kan man undra varför världen är så orättvis. Det är ganska enkelt att man börjar ifrågasätta om det verkligen existerar en Gud. För om det skulle finnas en Gud så skulle man inte tillåta att helt oskyldiga barn lever i fattigdom med allt vad det innebär. Men jag tänker inte så. Utan för mig handlar det om att det är vi människor som skapar fattigdomen genom att inte dela med oss till andra. När vi människor inte vill dela med oss så kan vi heller inte skylla på skaparen när det är vi som är den girige.
I filmen är det mest slutet som jag älskar. Denna person i tåget tycker om sin sko. Skulle man ha möjligheten att prata med honom och fråga vilket plagg han tycker om mest skulle han utan tvekan peka på sina skor. Men när han tappar bort den ena paret och inser att han inte kommer kunna ha någon användning för sitt andra par så väljer han att även ge bort den. Hur många skor har vi egentligen hemma som vi aldrig kommer använda mer, som vi låter bara ligga kvar där? Jag kan i alla fall komma på två par här hemma.
Nästa grej som jag gillar med filmen är hur pojken som hittar det första skoparet springa efter tåget för att ge den till killen som tappade sin sko. Visste inte denna pojke att han inte skulle kunna hinna ikapp tåget? Jo, det gjorde han säkert. Men han sprang ändå. Han gjorde det trotts att han själv behövde ett par nya skor. Han gjorde det för att det var viktigt att göra det rätta. Det vill säga försöka och kämpa för att den som tappade sin sko skulle få den tillbaka. Det handlar om ärlighet och göra det rätta även om man vet att det inte alltid ger det önskvärda resultatet.
För mig är det en fin egenskap att kunna önska goda saker för andra istället för att ha sig själv i fokus hela tiden. Men jag känner tyvärr att vi allt mer förlorar den egenskapen.
